1987. Kaj Kindvall presenterade ännu en gång oskuldsfulla Glenn Medeiros och hans, för tiden fullständigt dominerande tryckare Nothings Gonna Change My Love for You. Ytterligare en vecka var det just denna låt vi ville höra högst upp på Trackslistan. Samma år var Volvo 240 DL Jubileum en av de grymmaste bilarna du kunde äga, Christina Schollin, Görel Crona och Lena Endre klev in i våra vardagsrum med serien Varuhuset och, ett delat Berlin var fortfarande något vi tog för givet. Näst intill på andra sidan jorden, på 924 Gilman Street i Berkeley, Kalifornien inträffade det vid samma tid något som kom att påverka framförallt punken och rocken för all framtid. Det var nämligen i oktober 1987 som 15åriga Billie Joe Armstrong och Mike Dirnt för första gången spelade punkrock på en scen tillsammans. När Tré Cool satte sig bakom trummorna med dem tre år senare skapades det som kom att bli världens största och mest framgångsrika punkband någonsin, men det visste ingen just då. Vid den här tidpunkten var själva idén att ett punkband från Kalifornien skulle sälja miljontals skivor och kamma hem priser i överflöd mer eller mindre otänkbar, men tiderna förändrades när grungen återinförde den skitiga, farliga och hårda rocken som ett alternativ i skivaffärerna.
När Green Day slog igenom på undergroundnivå med sitt andra album Kerplunk 1992 hade The Clash ironiskt nog haft sin första listetta någonsin i Storbritannien med Should I Stay Or Should I Go. Punken var inte tillbaka eftersom den aldrig på allvar hade försvunnit, däremot var den stora massan slutligen redo att ta sig an musiken som upprört och skärrat etablissemanget och vuxenvärlden i nära 25 år.
Med sitt första album på majorbolag strömmade flera klassiker från 1994 års Dookie. Låtar som When I Come Around, Basket Case och Longview är idag lika självklara standards som God Save The Queen eller I Wanna Be Sedated. Green Day hade varken förändrat sin musik eller sina briljant upploppsvilda konserter, däremot kunde inte längre den mer kommersiella sidan av media längre neka dem tillträde in i deras salonger, plötsligt var de gunstlingar hos MTV, låg högst upp på försäljningslistor och skörden av Grammys och andra tunga utmärkelser tog sin början.
Succén har därefter varit mer eller mindre konstant. För varje album och påföljande turné har Green Day ständigt attraherat allt fler fans och lyckats att behålla sin egna tydliga identitet, samtidigt som bandet vågat närma sig både pop och mer traditionell americana, och t.o.m. det förbjudna ordet ”rockopera”. När tidningen Rolling Stone bad sina läsare rösta fram de 100 bästa skivorna mellan 2000-2010 hamnade American Idiot högst upp, ett album som satte ord och musik till en generations frustrerande upplevelse av en inkompetent ledning av sitt land. Albumet 21st Century Breakdown nådde oss 2009, med superhits som Know Your Enemy och 21 Guns där Armstrong utvecklade och förtydligade sin kritik av en samhällsstruktur där var och en endast ser till sin högst personliga vinning. Med en välbalanserad kombination av ett nästan naivt uttryckssättet och en uppenbar ärlighet i låttexterna kom albumet att bli Green Days dittills mest framgångsrika när det gäller listplaceringar.
I dagarna har Green Day släppt redan hyllade ¡Uno!, den första delen av sin albumtrilogi där ¡Dos! kommer i november och avslutande ¡Tré! i januari 2013. En bättre uppvärmning för spelningen på Bråvallafestivalen är svår att få.